jessicavarld

Alla kejsarsnitt som görs efter att en förlossning har startat av sig själv kallas akuta. Att de är akuta behöver inte betyda att de är mycket brådskande.

Många av mina vänner känner till att jag födde med akut kejsarsnitt och de flesta också varför men kanske inte alla mina bloggläsare. Här kommer därför en förklaring till detta.

Bakrundshistoria: I slutet av graviditeten visa jag fler och fler tecken till havandeskapsförgiftning, låg dock på gränsen att slippa bli inlagd. Jag kände mig inte speciellt dålig så rådet alla gav att ta det lugnt lyssna jag inte jättenoga på.

Den 26 december hade jag sovit en hel natt utan att vakna av kissnödighet, ett helt under. Jag var uppe tidigt den dagen för att hinna med Elgigantens stora rea där jag skulle handla kamera och skrivare. På väg hem därifrån börjar jag känna av magen men tror det är för jag inte ätit. Vid ca 11 börjar mina sammandragningar, och där är liksom inget slut på dom, magen är konstant jättespänd och det gör ont. Mesta delen av dagen spenderar jag i sängen där jag vrider mig fram och tillbaka samtidigt som jag läser en bra bok (14 år till salu). Försöker vila mellan varven och lite då och då får jag lägga ifrån mig boken för att koncentrera mig på andningen. Framåt kvällen har jag min systerdotter Tuwa på besök. Vi äter hamburgare med bröd och sen ser vi på film (Cars) men jag kommer inte alls till ro. Jag försöker sitta upp, stå upp, ligga ner, upp och gå men kvittar vad jag gör så är det ändå inte bekvämt. Passar på att packa min bb väska som ännu inte varit gjort. När min mamma hämtar Tuwa vid 20 tiden är jag nästintill förtvivlad över att det gör ont och inte slutar. Meningen var först att jag skulle följa med dom hem och bada i deras badkar men jag känner att det kommer jag inte palla, jag kan inte vara stilla. Så när mamma gått med Tuwa så ställer jag mig i duschen och spolar skållhett vatten över mage och rygg. Trots att magen är spränghård så är det ryggen som är värst. Står kanske i 30 min i duschen, känner inte att det hjälper något vidare. Sen fortsätter kvällen på samma vis och jag får ingen ro, går tillslut och lägger mig och läser ny bok och försöker sen sova. Framåt 23 tiden börjar jag känna smärta i övre delen av magen och jag vet att nu borde jag ringa in till förlossningen för det innebär ytterliggare ett tecken för havandeskapsförgiftning. Men jag kände bara suck inför det för jag visste att dom bara skulle kolla och sen skicka hem mig igen. Så jag låg kvar i sängen och hoppades på att det skulle försvinna. Vid 24 tiden går Patrik och lägger sig och i samband med det stiger jag upp och ringer in till förlossningen och berättar om läget och som jag visste så ville dom att vi skulle komma in för kontroll. Så Patrik får upp med sig igen och vi tar med våran bb väska. Bebisväskan får stanna hemma för jag ska ju inte ha bebis idag ändå minns jag att jag säger.
Vägen in till bb är hal, vintern har slagit till i Skåne och det är lite smått räligt att köra. Vi får gå in bakvägen för framhållet håller stängt. Vi blir mötta i korridoren av barnmorska Sandra Martin och jag kommer direkt in på rum 1. På bb råder tystnad och det är lugnt och skönt. Jag blir kopplad till en massa aparater och det tas prover. Vet inte ens hälften av proverna dom tar. Hon berättar för mig att det inte är sammandragningar jag har utan värkar och jag får veta att jag är öppen 3 cm. Det sa mig ingenting, jag fattade noll utan vänta bara på att dom skulle skicka hem mig. Patrik tittade på klockan och konstatera att vi nog inte skulle vara hemma före klockan 3 och han var glad att det var helg så han inte skulle jobba sen. Jag gick på toa flera gånger, mådde jätteilla så allt jag ätit den dagen kom upp, minns att jag konstaterade att där fanns badkar och hoppades att jag skulle få detta bb rum när det var dags för mig att föda. Efter provsvar med mera kommer bm in och säger att dom tänker sätta en elektrod på barnets huvud för att enklare kunna följa hjärtrytmen (Isaks hjärta slog jättefort) och att dom samtidigt tänkte ta hål på på mina hinnor. Jag som var trögare än någonsin och inte fattade något i detta läget frågade om det inte skulle innebära att vattnet kommer gå. Min bm verka lite förvånad över frågan men sa ja. "Men då startar ni väl förlossningen" utbrister jag. "Ja, men din förlossning har redan börjat" säger bm. Jag är fortfarande ganska trög och kan inte förstå så jag måste fråga mera "Menar du att jag kommer ha mitt barn hos mig inom ett dygn?" , Ja, det kommer ni ha.  Klockan var kanske 3 på natten vid det laget och jag och Patrik var bara chockade, vi skulle ju inte ha barn förrän januari 2010 så detta var vi inte alls beredda på.
Fy fan vad jag tyckte det gjorde ont när dom tog hål på hinnorna. Dom verkade lite förvånade över att jag tyckte det gjorde så himla ont, de flesta brukar tydligen inte tycka det men jag tyckte det var hemskt. Och när vattnet väl gått så kände jag verkligen av värkarna.  Min bm kommer senare in med en kvinnlig läkare och förklarar för mig att mina värden är väldigt dåliga och bebisens hjärtrytm oroande hög så dom rekommenderar mig ett kejsarsnitt, och undrar hur jag ställer mig till det. Well, Ystad bb är ju inte direkt kända för att rekommendera ett kejsarsnitt och man går inte emot en sån rekommendation, inte jag iaf. Så dom kopplar in kateter (sjukt obehagligt) och sätter även en kanyl i handen på mig (AJ) och sen inväntar vi klartecken från op. Bm frågar om vi har kamera med oss och tänk, det hade vi ju faktiskt. Den packade jag ner i vår väska som vi ju faktiskt hade med oss. Så Patrik fick skynda sig ut och hämta den. Sen åker jag då ner till op och tvingas där över från min sköna säng till en hård brits i 90 graders vinkel. Min rygg höll på att mörda mig vid detta laget så detta var ju rena döden att behöva ligga så. Minns jag var kvidig och hade fullt med tårar i ögonen. Får ligga så ett tag i väntan på narkosläkaren. Jag tror att han nog blivit inringd från sin sömn. Det var en jäkligt sur gubbe som kom in och skulle sätta beövningen. JAg fick ligga på sidan och skulle krypa ihop så gott jag kunde, och detta med ett värkarbete, en mage som sprängde, en rygg som höll på att mörda mig och rädsla. Vet inte om någon av er har fått ryggbedövning någon gång eller sett den där underbara nålen någon gång. Jag tittade aldrig på den men Patrik har visat mig på ett ungefär så inte konstigt det gjorde så in i h*lvete ont. Surgubben lyckades dessutom inte och efter 4 försök (dom får egentligen inte sticka fler gånger än 3) så ber jag för mitt liv i stort sätt varefter gubbj*veln säger: Vi får söva istället för hon klarar ju inte av detta. Undrar vem det är som inte klarar sitt jobb liksom, men speciellt kaxig kan jag ju inte påstå att jag var. Jag minns mest rädsla och att jag var ledsen.
Vid ryggbedövning är mamman vaken och bedövad från bröstkorgen till tårna. Pappan/partnern får vara med när mamman har ryggbedövning. Barnmorskan ger barnet till föräldrarna direkt efter födseln. Om mamman är nedsövd får ingen anhörig vara med under operationen.
Patrik fick med andra ord inte lov att vara med utan fick gå ut. Så där ligger jag, omringad av en hel bunke med främlingar. Jag minns att jag brister ut i gråt samtidigt som dom lägger en mask över mitt huvud och sprutar in narkos i kanylen som sitter i min hand. Jag minns att jag räknar men minns inte hur långt jag hinner innan jag somnar.
Från det att ryggbedövningen eller narkosen börjat verka tar det några minuter till dess barnet är fött.
I operationssalen finns alltid en förlossningsläkare som genomför operationen, en barnmorska som tar hand om barnet, en narkosläkare som ansvarar för bedövningen eller narkosen, en narkossköterska, en operationssköterska och en undersköterska. Vid akuta och omedelbara kejsarsnitt finns även en barnläkare med.

Jag insåg aldrig själv hur illa det egentligen stod till med mig, jag tyckte jag mådde ganska så bra. Men detta kejsarsnittet gjordes mest för min skull. Isak hade en liten infektion när han föddes, ett förhöjt CRP och fick antibiotika. Också var han liten eftersom han är förtidigt född men utöver det så mådde han bra.

Tankar nu efteråt: Två dagar efter kejsarsnittet hade vi samtal med vår bm för att ta upp frågor eller annat men jag kände inte att jag hade några speciella. Jag var bara så lycklig med min son så jag struntade i hur han kommit till världen, nu hade jag honom hos mig iaf. Tankarna kom senare. När jag träffade andra mammor som fått barn den "riktiga" vägen. Och visst, det är säkert pest och pina och skitjobbigt. Men dom fick iaf sina barn till sig sen, dom slapp vakna upp i ett rum med en främling och inte veta något om barnet. Hur mår det, hur ser det ut med mera.  Jag har också idag många idéer på hur man kunde gjort istället. Typ om jag fått ryggbedövningen medans jag låg i den sköna sängen och sen över till britsen, om jag fått stå upp istället och få den, om Patrik hållt om mig medans jag fick den. Om jag fått andas lite i lustgasmasken kanske jag kunnat slappna av på annat vis, eller gett mig någon spruta så att mina värkar stannade av innan dom gav mig ryggbedövningen.  Men så är det väl alltid, lätt att vara efterklok.

Så gick det till när min son kom till världen. Här är han ca 2 timmar gammal och jag får träffa honom för första gången: