Att älska sitt barn
Vissa älskar sitt barn så fort det får se det för första gången, för andra tar det lite längre tid. Den som inte känner att det älskar sitt barn sådär på direkten verkar alltid få sjukt dåligt samvete, att älska sitt barn sådär med detsamma är tydligen något som SKA ske och sker det inte så skulle man vara en dålig mamma. Men hur många personer älskar vi direkt vid första mötet? Oftast behöver man bygga upp det. Och även om man inte älskar sitt barn vid första anblicken så brukar man för det mesta ändå känna en viss ömhet för det och vilja det väl. Och det är väl huvudsaken? Den får alla grundläggande behov inklusive kärlek, man kan ge kärlek utan att den behöver vara så stark som att älska.
Sen finns det ju förlossningsdeppression med, är inte så insatt i det alls. Men oftast har man då svårt att känna någon kärlek till barnet. Även om barnet är extra krävande kan en förälder ha svårt att känna att det älskar sitt barn. Om förlossningen varit skitjobbig och sen fortsätter det med krångel med amning, kanske kolik, en unge som aldrig är nöjd. Är det egentligen så konstigt om man då inte finner de där riktiga älska känslorna?
Jag pratade lite med Patrik om det igår, frågade om han älskade Isak så fort han fick se honom och han svarade ja. Sen berätta jag lite smått om mina tankar för han undrade varför jag undrade. Patrik trodde att det var vanligare att mammornas kärlek dröjde. Han menade att pappakänslorna kommer ju först när barnet väl är ute. Men den ekvationen får jag inte riktigt ihopa, för vi mammor borde ju ha ett förskott på 9 månader att utveckla en relation. När jag såg Isak första gången så kände inte jag de där överväldigande känslorna att gud vad jag älskar honom. Jag tyckte han var söt och jättefin och jag ömmade för det lilla knytet. Men inga andra känslor, jag var förvisso ganska så borta. Efterhand som dagen gick så kom lite folk och hälsade på och jag som trodde jag skulle tycka det var jobbigt när någon annan höll mitt barn kände mig reltativt likgiltig till det. På kvällen gick dom iväg för att ge honom pencillin och då kände jag oro och mådde dåligt över att jag hörde mitt barn var ledsen. Men den där riktigt gastkramande kärleken kom inte förrän på natten. Isak låg konstant i min famn och så även på natten, hade inte hjärta att lägga honom i den där kuvösliknande saken där dom annars kan sova. Och det var då jag låg och tittade på honom som om det vore första gången jag såg honom. Jag räknade fingrar och tår och smekte honom i kalufsen och pussade på honom. Då kom den stora kärleken!
Oavsett om man älskar sitt barn direkt eller inte så kan man lugna sig med att man kommer göera det en dag. Barnet kommer lära dig att älska det.
Älskade du ditt barn direkt??
Nej jag älskade inte alicia direkt,det tog lååååång tid.Om man tänker på hur många mammor som ahr en besvärlig graviditet o kanske förlossning så e det inte så konstigt att man inte blir "kär" i sitt barn direkt det kommer ut.JAg hade svårt för att ta alicia till mig o tyckte mest att allt var jobbigt i början,men sen när det bärjade att lätta upp efter ca 1 år så började jag att känna mer kärlek till henne.Tror att det e måååånga mammor som känner så eller liknande.Det värsta för mig när jag blev mamma var att min egentid blev lidande o så känner jag även nu,för mig e min egentid super viktig för att jag ska må bra,jag måste få känna mig fräsch o utvilad för att må bra o mår jag inte bra då e jag ingen bra mamma iheller o då känner man ju bara att det e barnets "fel" vilket kan göra att man "stöter" bort barnet en aning kanske.JAg älskar min dotter över allt annat,jag skulle kunna gå över eld för hennes skull,det e vääldigt komplicerat det där.Tyvärr så pratas det inte så mycket om såna känslor när man går på dem här föräldragrupperna,tycker att det borde tas upp mer,med tanke på vilket stressat samhälle vi lever i nu oxå.Man e ingen dålig mamma för att man känner så,men jag håller med om att man nog kanske själv tänker att man e det o får kanske grym ångest över det som ajg fick o gick in i väggen för ett litet tag sedan.Det där med barn e väldigt komplicerat.
Man vill dem bara väl men kan inte vända ut o in på sig iheller.
Kram kram
Det där får jag nog svara på sen när min skrutt har tittat ut. ;0)
Svar: Skoj, har du följt alla 15 säsonger av ANTM? Det har jag, skulle aldrig missa, hahaha. =0D
Jag tycker systrarna Terra & Chris är fina. Hmm, jag måste nog se några fler avsnitt innan jag kan säga några favoriter. Men t.ex. Kacey, Kendal och Liz tror jag blir väldigt bra på bild.
Ah, det ska iaf bli intressant att följa allas utveckling. =0P
Jag skulle bara kunna träffa Nigel och få titta lite på honom, så skulle jag vara mer än nöjd. ;0) Hahaha. 'ler'
Ja du, säg det till bebis... =0D
Nu har det kommit upp frågestund - 2, På min blogg ;) Kolla in det vettjah!
Ha en bra dag kram :)
sv; Superfin header. Underbar :)
Hej :) Ja viljan kommer mycket från att jag "ÄLSKAR" att träna, upptäckte det efter mitt andra barn och sen kunde jag inte sluta .. plus att det kräver sin egentid att gå hemma med fyra barn med hämtningar och lämningar och all markservice ;)
Jag började träna redan efter 3 månader, spinning då men nu var jag vältränad innan jag blev gravid, dock hade jag ju såklart tagit långa promenader innan det .. har man sen blivet snittad så måste man ta det lugnt så att det inte händer något eller man får framfall.. och de delar ju musklerna för att få ut barnet .. Jag blev oxå snittade denna gången och jag känner fortfarande att mina magmuskler inte har hittat tillbaka ännu =( Jättesöt kille :) vet inte om detta var svar på din fråga annars får du bara säga till Varma Hälsningar Åsa
